…detta väljer jag att dela med mig av, mina djupaste och innersta tankar om min ångest…Gillar NI inte det ni läser så släpp det istället för att skriva en massa kommentarer om hur dum i huvet jag e som kanske tänker så här…
Sitter och tittar på en unge i minuten på tv4 och ngt triggas igång i min kropp, varenda liten cell i min kropp skriker och gör revolt!
Förstår inte varför jag utsätter mig för denna personliga tortyr… Nu tänker ni säkert att jag triggar igång mina gråtkanaler för att man varit där tidigare o känner igen allt… Men jo visst det är väl en liten del i det hela men i stort är det nog mkt mer att jag känner ångesten över att inte få uppleva detta underbar igen!
Jag känner…eller rättare sagt min kropp och själ känner att den vill så gärna uppleva detta underbara mirakel igen…Jag vill gärna ha fler barn! Jag känner att jag har mer kärlek att ge och jag vägrar inse eller min kropp och hjärna vägrar inse att Teo möjligen var den sista!
Nu tänker ni säkert att detta beror på att jag inte kan få fler barn? Nä så är inte fallet… Jag har en man som troligtvis inte vill ha fler barn, han känner sig nöjd med att vara en två barns far och det måste jag respektera men jag vägrar acceptera detta faktum!
När jag berättat detta för folk i min omgivning eller via facebook så tycker jag mest mig få negativ respons… Att jag ska vara glad att jag har två fina barn redan och inte ska önska mig fler när det finns dom som inte kan få barn alls…
Jo så kanske är fallet men tycker det känns lite förlegat att tänka så…varför inte glädjas åt att man som mamma kanske vill ha fler barn att ge sin kärlek till? Jag tänker inte känna dåligt samvete för att jag har två barn och inte heller för att jag vill ha flera.
Varför ska inte jag som 2 barns mor kunna önska mig fler barn utan känna att jag är egoist och självisk? Klart jag tänker på dom som inte kan få barn…men tyvärr är det inget jag kan göra ngt åt!
Åter till min ångest…jag blir deprimerad av bara tanken att inte få uppleva denna underbara resa som tar ca 9 månader…eller som i mitt fall, 37+ veckor-båda gångerna. Att få uppleva att snusa på vår nyfödda bebis, pussa på och gosa med! Saknar faktiskt t.om den första tiden när man var uppe stup i kvarten på natten för att amma/ge flaskan, den vackra kärlek som fanns där på natten…att få somna intill sin bebis och bara känna värmen och den goa bebisdoften!
Skulle kunna prata på om detta i all oändlighet och ändå kopplar jag inte att det är över.
Jag älskar våra 2 barn, tro inget annat…och jag hade fortsatt älska dom precis lika mkt med en till i familjen…
Men ett litet frö av hopp gror i mitt hjärta…mannen min har visserligen inte sagt rakt ut att NÄ det blir inga fler barn…han har “bara” sagt att inte just nu…så kanske, men bara kanske finns där hopp än om att få uppleva denna resa en absolut sista gång?!
Jo så måste jag tro…vägrar inse att det slutade med Teo!
Nu ska jag återgå till inslaget i en unge i minuten!
