Djupa sår....

God afton!

Kvällens blogg kommer att handla om hur jag mår! På ngt sätt måste jag få ut mina tankar som ligger o gror och äter upp mig inifrån långsamt.
Har svårt att öppna upp mig och finner det lättare att skriva om det, och detta är inte lätt att erkänna!
Idag tog jag ett steg i rätt riktning, ett steg som förhoppningsvis kommer att leda mig ur det psykiska krig som pågår i min hjärna, hjärta och själ!

Som jag skrev i förra inlägget så älskar jag mina barn över allt annat men just nu mår jag inte bra och vissa inlägg har handlat om irritation mot dottern!
Mitt humör åker upp o ner och tyvärr drabbar detta barnen.....vilket jag absolut inte alls vill!
Så när bvc sköterskan nämnade att man kunde ha ett mamma-samtal för nån månad sen var jag inte sen att boka en tid!

Och som jag längtat till denna dagen då jag skulle få gå till henne utan barnen, fokuserad enbart på mig! Resultatet av det hela var väl inte lika roligt, det var mkt jobbigt att sitta där och få det svart på vitt på hur pass dåligt jag egentligen mår.

Folk frågar som man brukar hur man mår och jag svarar rent automatiskt: d e bara bra!
I dag fick jag en enkät eller frågeformulär som jag skulle fylla i så sanningsenligt som möjligt..och hade jag inte erkännt för mig själv att jag faktiskt mår dåligt eller behöver hjälp så hade jag nog fyllt i den väldigt felaktigt och inget hade blivit löst.

Väl ifylld...behövde inte ens fundera på vilka svar jag skulle kryssa i....gick vi igenom detta!
Formuläret var ngt om efter födsel bla bla depression där dom räknar ut en siffra man hamnar på....hon räknade och tittade på mig och då brast det för mig! Jag grät och förstod genast vad hon skulle säga till mig! Jag fick väldigt höga poäng vilket betyder att jag kom i rätt tid. Vi pratade en bra stund om hur jag mår.
Tänk om jag bara vetat varför jag mår som jag gör........då hade jag sluppit detta helvete med att känna att jag är en dålig mamma!
Jag lider av ngt som kallas för förlängd förlossnings depression....
Så nu fick jag en akut tid till bvc egna psykolog på torsdag och sen får vi se hur vi ska gå till väga....
Men jag har tagit ett steg i rätt riktning....vet inte om jag vågar gå vidare eller orkar.......vill jag veta? Nej egentligen inte men för mina barns skull måste jag!

Detta inlägg är ganska mkt riktat till familj o vänner som läser min blogg......då jag som jag nämde ovan svarar automatiskt d e bra istället för att säga som det egentligen är!
Jag vågar inte säga som det är, vill inte visa mig svag, vill inte vara till besvär, vill klara detta själv, rädd för att bli dömd och granskad.......
..men d kommer säkert en dag då jag kan öppna upp mig och berätta som det är!

Snälla döm mig inte för att jag ljuger för er om mitt välmående eller välbefinnande....jag är van vid att klara problem själv, van vid att ta tag i saker själv, van vid att folk hånar eller inte tar en på allvar. Jag måste våga lita på människorna omkring mig, måste öppna upp mig.......men det tar tid.
Ha tålamod.....