Varför?!?

Trodde jag skulle skämmas över att jag går till en psykolog men det gör jag inte, det känns bra att ha ngn utomstående att gå till som man kan lämna sitt "bagage" till. En som inte dömmer en eller inflikar med dumma kommentarer.
Däremot skäms jag över hur jag mår när jag egentligen borde vara överlycklig för att jag har två små underbara barn, en underbar make och en fin familj.
Då ställer jag mig frågan varför är jag inte överlycklig? Jag tänker efter och visst är jag glad över min familj men just i detta nu känns det som om det överskuggas av mitt dåliga välmående!
Solen skiner och man känner att våren är på väg på riktigt nu men inte faen känns livet enklare för det, inte blir jag så där glad o pirrig i kroppen som jag alltid annars har blivit när våren tittat fram, vårstäda finns inte i min värld just nu! ¨
Märkligt hur man kan ändras så som person bara för ett ögonblick, hur ens välmående kan bestämma hur jag är som person just i detta nu.
Jag vill ha tillbaka mitt gamla jag igen.....NU!?

Nu efter att fler o fler vet om vad jag går igenom får jag frågan nästan varje dag om hur jag mår....det är lite jobbigt!
Jag mår bra, vad ska jag säga?
Ska den lilla frågan få mig till att vräka ur mig både det ena o det andra till varje människa som bryr sig om mitt välbefinnande?
Och säger man sen att idag har jag en liten dålig dag...ja då får man frågan jaha hur kan det komma sig?
Den frågan känns dömmande.... i min värld just nu!
Vadå får jag inte ha en dålig dag? Måste jag ha en ursäkt för att jag har en dålig dag? Måste jag förklara mig varför jag har en dålig dag?
Jag vet inte alltid varför jag har en dålig dag, det är det som är själva "finessen" med en depression....man vet inte varför psyket blir så påverkat!

Om jag råkar säga en dag till ngn som frågar om mitt välmående att jag haft en dålig dag för att barnen varit lite jobbiga .. ja då får man höra men ni som har så snälla barn, Tilda är ju alltid så glad o snäll!
Eh ja det är hon.....men inte för mitt psyke alla gånger.
Barn är snälla och fridfulla ute bland folk så det är ju klart att dom tycker så.......Medans dom i hemmets trygga vrår kan vara sig själva......givetvis är hon snäll här hemma oxå!
Vet inte hur jag ska förklara vad jag menar..........
Det är fullt normalt för en 2 åring att trotsa, att inte vilja göra saker, att tjata, att gnälla och gråta.....detta vet jag!
Men......mitt humör just nu tål inte detta och det är absolut inte mina barns fel, eller min makes fel eller nån annans fel.....utan mitt eget!
Eller fel o fel....låter fel att säga så..........

Aja, nu ska jag avsluta........tror inte ni fattar ändå och jag kan inte just nu formulera mig på ett bättre sett för att ni ska förstå.
Det känns som om ingen förstår mig just nu....alla tycks ta det på helt fel sätt eller så e d bara jag som förklarar fel, jag vet inte.........

Jag känner mig missförstådd........